Jodå, min ytterligt goda intention förra året, att bli färdig med min nya sida och börja blogga, var ju jättebra, men ack så seg jag har varit. Först dröjde jag med att ta bilder på min konst, därefter kom corona in i vardagen. Jag skulle vilja säga att jag har varit ytterligt avslappnad, att jag inte tillåtit corona att inverka på min mentala hälsa, men då ljuger jag. Jag har verkligen inte mått bra av att läsa alla dödssiffror, statistik, rekommendationer och restriktioner. Periodvis har jag surfat nyheter minst en gång i timmen. Inte bra. För mig som är en orolig person är det vansinne. Att jag dessutom gått omkring och känt mig skyldig utan anledning har ju knappast underlättat. Tagit åt mig av varenda tidningsartikel om folk som misskött rekommendationerna, fastän jag verkligen inte borde ta åt mig alls. Tänk, vad man kan gå upp i saker. Det känns som att jag har landat en smula och nu är lite mer sansad. Fortfarande försiktig, men inte överdriven.
Lite lättare känns också hjärtat nu när våren återigen är här. Det har varit kallt och blåsigt och det har tagit tid, men det underbara prydnadskörsbärsträdet blommar nu, som bara den. De dagar som vädret har tillåtit det, har jag suttit i trädgården med kaffe, pågående arbete och hört humlorna surra bland alla de rosa blommorna. Vid de tillfällena, då finns inte corona i mitt huvud, då finns bara solens strålar, fluffigt rosa blommoln och mitt skapande. Och med all säkerhet spelas en liten harmonisk melodi, i mitt för tillfället lugna sinne. Tacksam, det är jag, för detta vackra träd, som år efter år blommar med sina ljuvligt rosa blommor, fåglarnas kvittrande, vitsipporna jag plockade och satte i en liten vas, barnens skratt och kramar, den fantastiska mannen vid min sida. Inget är självklart och det finns så många saker som man trodde var viktigt, men som inte längre är det. Det tänker jag extra mycket på efter det här året. Livets glädjeämnen och livets förgänglighet.
